Lykke Li's nya singel läckte på internet igår, en vecka tidigare än väntat och mina förväntningar var skyhöga. Hade hoppats på samma hjärta, smärta, stånk och stön som debuten, men med extra mycket trummor, som vid livespelningarna. Tryckte på play och höjde volymen men kunde knappt höra annat än en gitarr som fick mig att tänka på Lykke som Tarantinos tolkning av Pocahontas. Inte så dåligt kanske, men inte vad jag längtat efter heller.

Jag har drömt om mörka djupa vatten och slingriga läskiga ormar på senaste tiden. Har mest bara legat och blundat med stegrande hjärtklappning och vaknat utan att känna mig det minsta utvilad. Nu råkar jag vara uppväxt med en mamma som ofta satte sig vid fotändan av sängen med ett tjockt drömlexikon för att försöka urskilja och tyda minsta lilla symbolik i sömndruckna händelseförlopp, men det krävs knappast någon djupdykning i hokuspokus eller psykologiböcker för att konstatera att det är mitt ångestladdade inre som avtecknat sig på insidan av mina ögonlock natt efter natt. Därför att livet som arbetslös dödar mig långsamt. Jag har noll motivation, nada inspiration och knappt ett uns självförtroende kvar. Lägg därtill tråkiga följder som celibatet och håglöshet. Slutligen uppstår en ond spiral som snor all energi ner i ett bottenlöst dunkel. Men ibland när man blundar riktigt hårt så dyker små ljuskäglor upp från ingenstans, ljus som ger tillräckligt med flimmrande mörkerseende för att kunna hitta upp och hämta andan. Med andra ord fick jag alltså provjobba härom dagen och även om jag inte får reda på något beslut kring anställning förrän om ett par veckor så gav det åtminstone två goda nätters sömn. Denna nyvunna energi gav i sin tur stake nog att söka ytterligare några jobb. Så jag tänkte att om jag lyckas hålla lågan uppe ett tag till så borde det ju vända snart, och kanske får jag så småningom också hångla igen.