Fick precis tråkiga nyheter från Madrid, min älskade farfar Señor Antonio finns inte längre. Trots att det varit väntat, han är...var, 89 år gammal och väldigt sjuk, så känns det så himla sorgligt att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Det är så definitivt. Tvärt och oåterkalleligt. Vi sågs senast i april i hans lilla rum på ålderdomshemmet ett stenkast från min ena fasters familjerestaurang. Han var väldigt trött och ängslig, inte alls som jag mindes honom från bröllopet på bilderna ovan något år tidigare. Då dansade han kvällen igenom, nu sa han att han var färdig, hade dansat klart, och han längtade efter sin stora kärlek. Så jag antar att han äntligen får träffar henne nu, min farmor, och de söner han överlevt med så många år. Men jag är fortfarande väldigt ledsen, därför att det känns som jag förlorat ytterligare en del av mig, tappats på blod och min pappas arv, hamnat ännu ett steg längre ifrån mitt ursprung. Det är ett jävla helvete det här med dubbla nationaliteter, jag känner mig aldrig riktigt hemma någonstans. Och jag fick aldrig säga adjö.

Kan inte sluta lyssna på nya skivan. Det spelar ingen roll att jag fyller 24 och inte 14 år i morgon, jag kommer spendera halva dagen i kö till Håkans skivsignering. Bara för att få säga tack.