Jag försöker undvika att åka in till "stan", d.v.s Stockholms Citys shoppingområde, eftersom det alltid slutar med att jag 1; råkar ut för något konstigt, obehagligt, påfrestande (hänvisar t.ex till tidigare inlägg om "trampling"förfrågan) och/eller 2; gör av med alldeles för mycket pengar.
Men ofta efter en period då jag hållt mig borta får jag för mig att det kan vara kul att åka in och "bara gå runt och titta en sväng" utan att det nödvändigtvis behöver sluta i ovan nämnda scenarion, vilket det som sagt vanligtvis gör ändå.. Idag var alltså inget undantag. Utan när jag strosar Kungsgatan upp från Stureplan mot Hötorget får jag syn på en liten ensam pojke som irrar runt och gråter så han storknar. Plötsligt springer han ikapp mig och självklart stannar jag till och böjer mig ner, varpå han flyger upp i min famn. Så då sitter jag där på huk mitt på trottoaren med en hulkande liten grabb som krampaktigt håller i mig. Något överrumplad tittar jag förrvirrat omkring mig i hopp om att få syn på en förälder som kanske jäktat iväg men snabbt vänt tillbaka och nu med lättnad kan återse sitt upphittade barn, men icke. Minuterna går men tack och lov får allt fler upp ögonen för den olyckliga situationen och vi blir ett gäng som försöker trösta den förtvivlade pojken som desperat säger ord som ingen förstår. Han ser ut att komma ifrån Mongoliet påpekar någon och jag kan för allt i världen inte förstå hur någon kan släppa blicken ifrån sitt barn mitt i stan. En turist från uteserveringen som beskådat det hela tipsar om att de la märke till att han gick någon meter bakom en asiatisk familj för drygt tio (?!) minuter sedan. Han räcker mig knappt över halva benen så jag tänker att han inte kan vara äldre än 2-3 år innan vi ringer polisen. Efter ytterligare några minuter har samlingen av "vardagshjältar" minskat till en skara kvinnor med moderskänslor som står i en cirkel runt mig som har pojken i knät. Tillslut kommer mamman springandes och alla pustar ut. Efter att ha konstaterat att det var rätt familj och polisanmälan återkallats försöker någon lätta på stämningen genom att skämta om att hon får sätta koppel på honom. Sen tackar alla för sig och fortsätter iväg på sina håll och kvar står jag med snor på jackan och tårar i håret och undrar hur man kan promenera så långt utan att se sig om efter sitt barn och sedan inte ens tacka för hjälpen.
Därefter kan jag inte låta bli att köpa nya skor för mina sista pengar och därmed har min vistelse i City än en gång slutat med att jag 1; råkar ut för något konstigt, obehagligt, påfrestande och 2; gjort av med alldeles för mycket pengar. Så med tanke på tidigare incidenter och de nyinköpta "hor-skorna" kanske det är lika bra att jag nu sitter hemma fram till nästa löning.
28.4.09
Jag försöker undvika att åka in till "stan", d.v.s Stockholms Citys shoppingområde, eftersom det alltid slutar med att jag 1; råkar ut för något konstigt, obehagligt, påfrestande (hänvisar t.ex till tidigare inlägg om "trampling"förfrågan) och/eller 2; gör av med alldeles för mycket pengar.
Men ofta efter en period då jag hållt mig borta får jag för mig att det kan vara kul att åka in och "bara gå runt och titta en sväng" utan att det nödvändigtvis behöver sluta i ovan nämnda scenarion, vilket det som sagt vanligtvis gör ändå.. Idag var alltså inget undantag. Utan när jag strosar Kungsgatan upp från Stureplan mot Hötorget får jag syn på en liten ensam pojke som irrar runt och gråter så han storknar. Plötsligt springer han ikapp mig och självklart stannar jag till och böjer mig ner, varpå han flyger upp i min famn. Så då sitter jag där på huk mitt på trottoaren med en hulkande liten grabb som krampaktigt håller i mig. Något överrumplad tittar jag förrvirrat omkring mig i hopp om att få syn på en förälder som kanske jäktat iväg men snabbt vänt tillbaka och nu med lättnad kan återse sitt upphittade barn, men icke. Minuterna går men tack och lov får allt fler upp ögonen för den olyckliga situationen och vi blir ett gäng som försöker trösta den förtvivlade pojken som desperat säger ord som ingen förstår. Han ser ut att komma ifrån Mongoliet påpekar någon och jag kan för allt i världen inte förstå hur någon kan släppa blicken ifrån sitt barn mitt i stan. En turist från uteserveringen som beskådat det hela tipsar om att de la märke till att han gick någon meter bakom en asiatisk familj för drygt tio (?!) minuter sedan. Han räcker mig knappt över halva benen så jag tänker att han inte kan vara äldre än 2-3 år innan vi ringer polisen. Efter ytterligare några minuter har samlingen av "vardagshjältar" minskat till en skara kvinnor med moderskänslor som står i en cirkel runt mig som har pojken i knät. Tillslut kommer mamman springandes och alla pustar ut. Efter att ha konstaterat att det var rätt familj och polisanmälan återkallats försöker någon lätta på stämningen genom att skämta om att hon får sätta koppel på honom. Sen tackar alla för sig och fortsätter iväg på sina håll och kvar står jag med snor på jackan och tårar i håret och undrar hur man kan promenera så långt utan att se sig om efter sitt barn och sedan inte ens tacka för hjälpen.
Därefter kan jag inte låta bli att köpa nya skor för mina sista pengar och därmed har min vistelse i City än en gång slutat med att jag 1; råkar ut för något konstigt, obehagligt, påfrestande och 2; gjort av med alldeles för mycket pengar. Så med tanke på tidigare incidenter och de nyinköpta "hor-skorna" kanske det är lika bra att jag nu sitter hemma fram till nästa löning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
