För en tid sedan fick jag berättat för mig att när svanar väl hittat sin partner så håller de ihop resten av livet. Och om någon av dem dör så vill den kvarlevande inte ersätta sin älskling med någon ny vit skönhet utan spenderar resten av sitt liv ensam, i hopp om att den bortgångna ska komma tillbaka.

Jag fick bekräftat på Djurskyddsföreningens sida att svanar minsann är trofasta äkta makar. Och att de dessutom ger ifrån sig en vackert melodisk klagosång i dödsögonblicket. Det kallar jag lifetime love. Så, kanske är det alltid stackars änklingar som väser ifrån när man kommer dem för nära?